Den Andra Systern S

Jag har just ägnat hela eftermiddagen åt att plugga, lite kemi har jag gjort men mest av allt har jag pusslat ihop en kostdagbok till en idrottsuppsats. Det går ut på att man ska väga/uppskata vikten av det man äter och sedan med hjälp av www.uppladdningen.se och www.slv.se räkna ut sitt energibehov och energiintag under en dag. För att kunna nå mvg ska man också planera en dag så att energiintaget och energibehovet ligger i balans, plus-minus-noll, och det första gjorde jag i skolan, ett litet skämt var det att se att mitt behov var typ dubbelt så mycket som mitt intag! Så är det nog inte alltid men just i slutet på förra veckan klaffade inte det där så bra, det var lite missade frukostar, oätliga luncher och en missad middag, men det var ju trots allt bara att fylla i och gilla läget, hela poängen var ju att se hur läget var liksom.

Sen kom iallafall det riktigt krångliga, att planera en dag där det blir plus-minus-noll och dessutom rätt propotioner! Det hela har tagit mig minst fyra timmar, och det är inte en överdrift. Men nu har jag iallafall lyckats få ihop det såpass att intaget är 1,1 kcal för lite, men det kan man väl kalla försumbart? 

Så nu har jag bara själva analysdelen kvar och lite kemi att läsa och ett matteprov på onsdag... Sen åker jag till Lovisa i England, tack och lov! Men det är verkligen helt sjukt vad stressigt det blir jämt! Att det är stressigt vid kassan på jobbet har jag inga problem med, men när det kommer till den här sortens mental stress över pengar, skola, betyg och gud vet allt, körkort! Då är jag verkligen helt körd! Min kära mamma sa det till och med rakt ut till mig häromdagen, att jag sprider mitt dåliga stresshumör över hela omgivningen = P

Jag är inget fan av barn i allmänhet om dom inte är ovanligt söta förstås, men fy fan vad jag kan önska att jag vore ett igen! Tänk när man var sådär 10 år och tyckte att alla som var äldre var toppen och att skolan var väl inte bästa tänkbara men det handlade ju bara om typ 8-14 och sen var man fri som fågeln, det största problemet var liksom om man skulle leka med gossedjur eller med barbie! Förstå! Jag vill vara 10 år igen och leka med alla mina fina barbiesaker och bara räkna med att mamma och pappa och fröken har koll på allt i hela världen. Nu när man en gång har vuxit ifrån det kommer man aldrig att få uppleva det igen... Kanske att man kan närma sig den känslan av frihet på sommarlovet, men ekonomifrågan kommer iallafall inte jag ifrån och dessutom vet man ju alltid att man ska tillbaka till skolan alltför snart och när skolan är över kommer jobbstressen iallafall. Även om jobb är så mycket bättre så måste man ändå ta så jävla mycket ansvar jämt och ständigt! Man är alltid så medveten om att om man skiter i något ena dagen för att få leva ett par timmar i frihet så kommer det ligga desto tyngre förljande dag...

Jag kanske verkar bitter men det är svårt att inte bli lite småbitter över det hela... Jag menar, Carpe Diem... Visst det låter ju vackert, men när? När ska man fånga dagen? När tillfället dyker upp är det ju alltid trehundrafemtioen andra saker som man måste prioritera före...

Jaja här kommer iallafall dagens låt som kanske kan ingjuta lite hopp ; ) Live Like You Were Dying med Tim McGraw, som tydligen kommer från en film kallad The Bucket List... Jag skulle verkligen ge allt för att få leva som om jag var döende, bara kunna släppa allt och njuta av varje dag, fånga varje dag, Carpe Diem!

/Emelie